måndag 8 april 2013

TILL MINNET AV MIN MAMMA


 
Dagen jag aldrig glömmer
 

Idag skulle det blivit ett kort inlägg.
Ett inlägg med bara lite bilder från vardagsrummet.

Men så, när jag satt vid datorn och såg tulpanerna
på bilden började jag tänka på min mamma, igen...

För de vita tulpanerna är just tillägnade henne
min älskade lilla mamma,
som gick bort för exakt 10 år sen igår.

 
 
 


Hon älskade att piffa och fixa där hemma och det var
alltid något hon pysslade med eller sydde, ändrade och
donade, ja typ jämt.
Man behöver inte spekulera särskilt länge i
vem jag brås på...

 
 
 
 
 
 Den kvällen hände något märkligt.
 
Blott 54 år gammal, insomnade hon hemma efter en
tids sjukdom i cancer, med sin man vid sin sida.
 

Vi åkte dit senare på kvällen, M och jag, ca. en timma
efteråt för ett sista farväl. Jag var höggravid,
vi skulle få barn om exakt en månad.
 I en fin klänning låg hon där, så späd och tunn och
vi grät floder och jag kramade hennes hand.
Den var len som silke.
Livet kändes så himla orättvist.
 
Hur taklar man glädjen över att snart få se ett nytt
liv och samtidigt sörja över den som betytt mest under
hela ens uppväxt, hela ens existens?
 
Hon som var så full av glädje jämt och den som alltid
underhöll oss med sina tokiga påhitt och galna idéer.
Hon var borta nu.
 
 
När vi kom hem var vi så trötta och ledsna och
det kändes som om tårarna aldrig ville ta slut.
 Vi la oss i sängen, höll om varandra och M tröstade.
Klockan var närmare elva på kvällen och det var mörkt,
det enda som hördes var tickandet från klockan i köket.
 
Han hade nog precis somnat och jag var inte långt
ifrån men så plötsligt kände jag att vi inte var
ensamna längre. Det kändes som om någon stod i
dörröppningen.
 
Jag låg med ryggen mot dörren, stel som en pinne o
vågade inte röra mig, kunde inte heller för jag var så
rädd. Det enda jag förmådde var att titta på M´s
ansikte som var vänt emot mig i det svaga månsljuset,
han sov och andades tungt.
 
Någon eller något som jag kände närheten utav kom
närmare och närmare och till slut stod det precis bakom
mig, tätt bakom, intill sängen.
Varsamt kände jag hur täcket som låg över mig, drogs
ner sakta och stilla bit för bit, så att min stora
runda mage till slut blev helt synlig.
Jag kunde inte andas, jag höll andan, jag var så rädd.
 
 Så kände jag något.
Något silkeslent på min mage.
 En hand jag kände igen så väl...
 
Som en vind av beröring smekte den varsamt över magen.
Ett sista farväl, en sista närvaro.
" -Det kommer att gå bra ska du se, var inte rädd,
var inte ledsen, hej då lilla gumman...."
Jag kände att hon ville säga mig allt det där.
 
Jag hade hållit andan länge men nu var jag tvungen
att kippa efter luft och jag skrek rakt ut!
M vaknade till med ett ryck och jag vände mig om,
snabbt för att se vem det var...
STANNA!!!!
 
Som en svepande vind försvann hon ut genom dörren.
Jag såg henne aldrig, men jag kände och hörde
hennes andetag.
 -Det var hon, hon var här nyss... sa jag tyst.
 
 
En månad och en dag senare föddes lille Timothy.
T som i Teresa.
Hon hette så, min älskade lilla mamma.
 
Saknar Dig så
 
 
 
 
Än idag minns jag det så klart o tydligt och jag har
aldrig upplevt något liknande igen.
Jag avundas er alla som har era mammor kvar,
ge dem en liten extra tanke, kram eller hälsning
idag.

Judita
 
 
 


22 kommentarer:

  1. Jag finner inga ord... en klump i halsen...
    Så fint du skrivit om din mamma. Sorgligt att hon inte fick vara med er längre än så...
    Sänder dig en varm kram! Och tänker på er
    /Maria

    SvaraRadera
  2. Men åh Judita! Mina tårar rinner när jag läser. Så fint och så sorgligt. Samtidigt är det så spännande med de där speciella tillfällena av närvaro.

    Ha en fin dag. <3

    Kram Lena

    SvaraRadera
  3. Men åh vännen! Nu rinner tårarna ner för mina kinder!
    Så gripande!
    Förstår att du måste ha det jättejobbigt idag, tänker på dig!
    Hoppas du får en fin dag i alla fall, många kramar Suss

    SvaraRadera
  4. Åhhhh, käraste och finaste Judita! Tårarna rinner och tänk att du delar med dig av detta! Så sorgligt så det inte är klokt åt det att din mamma fick leva så kort tid, det var alldeles för tidigt! Så oerhört fint att hon kom till dig sedan, för att säga farväl! Det inger så mycket hopp samtidigt, att det inte är slut när vi dör, utan att det finns något annat och att de som gått bort väntar på oss sen...

    Det största och varmaste kraaamen till dig idag!
    Petronella

    SvaraRadera
  5. Så otroligt fint skrivet! Stor kram till dig.

    SvaraRadera
  6. Oj, det här blev jobbigt.. men otroligt vackert skrivet. Jag vet inte vad jag ska säga, det bara snurrar, är så ledsen för din skull.
    Lite kusligt samtidigt, för min faster gick bort i äggstockscancer blott 54 år gammal och min äldsta kusin var gravid i 8:e månaden med sitt första barn.. Precis som det var för dig.

    Ryser när du berättar att hon kom till dig, helt fantastiskt, verkligen fint. Sånt här vet jag att änglarna gör, har själv varit med om något liknande (min farfar) och flera av mina vänner.

    Vill komma till dig med en flaska skumpa idag, inte för att dränka sorger, utan för att fira att du är en fantastisk människa. Så stark, och duktig och sprudlande!
    Största kramen, C

    SvaraRadera
  7. du vet att jag kan råka skriva ner en hel uppsat här och nu.
    men det är inte vad som behövs.
    Men jag skickar dig en kram och tre till.
    En puss på kinden och en stadig hand att hålla.
    Ta hand om dig fina J.
    Var rädd om dig och dina.

    KRAM!!!

    SvaraRadera
  8. Så vackert du har beskrivit det! Jag beklagar verkligen. Vad fint att hon kom för att ta ett sista farväl. Något liknande hände mig och min kusin när vår farfar gick bort. Önskar dig en fin dag!
    Många kramar
    Rebecca

    http://pilotfrun.se

    SvaraRadera
  9. Så vackert skrivet om något så hjärtskärande!

    Önskar dig en fin dag, kram

    SvaraRadera
  10. Jag blir helt skakig av att läsa detta! Det är så igenkännande...

    Min pappa gick bort i cancer, endast 55 år gammal, en månad innan min dotter föddes. Jag förstår precis hur du känner och hur stor saknaden är och vilken röra det blir av att gå igenom enorm sorg och lycka samtidigt.

    Fint att komma och säga adjö! För min del tog det lång tid innan min pappa kom och hälsade på mig men han gjorde det flera år senare (och stannade då ett tag) :)

    Fina ord och fint minne du delar med dig av Judita! Styrkekram

    SvaraRadera
  11. Så vackert skrivet!
    Finner inga ord riktigt
    men skickar en varm kram.

    /Jenny

    SvaraRadera
  12. Tårarna rinner, kan knappt skriva! Men vad fint skrivet och mina hårstrån reste sig på hela kroppen när jag läste om att hon kom och tog ett sista farväl! Ja man ska vara rädd om de man har i livet!
    Många kramar från mig!
    Helena

    SvaraRadera
  13. Min mamma gick bort , alldeles för tidigt blott 55år. Saknaden ! Ingen mamma, ingen maka, ingen mormor, farmor . Hon har alltid fattas för oss alla. Hon fick inte vara med och uppleva alla fina och underbara barnbarn.

    SvaraRadera
  14. Väldigt fint skrivet, tårarna gick liksom inte att hålla tillbaka.. Man kommer nog sakna sin mamma varje dag.. Min mamma tog sitt sista andetag januari 2010, vi trodde hon var på bättringens väg men cancern hade vunnit. Vi hann in till sjukhuset där vi fick hålla henne hennes hand och gråta.. Amaryllisen hon hade fått av en i familjen stod helt plötsligt vissnad i fönstret.. Att se sin mamma, den person som betyder mest för en under uppväxten och ALLLTID finns där, bara försvinna dag för dag är det värsta jag har vart med om.. Jag har inte fått "mina barn" än och bävar inför den dagen för då vill och behöver jag verkligen min mamma..
    Till skillnad från dig har jag inte haft nåt besök men en å annan dröm... Besöket är mer än välkommet.. Säger som du till dom som har en fin mamma, ge henne lite xtra uppmärksamhet när hon inte förväntar det, en kram räcker..

    SvaraRadera
  15. Åh så fint du skriver om din lilla mamma. Det måste vara en enorm saknad, saknaden efter sin mamma. Endast tanken på att inte min mamma skulle finnas mer, ger ett knivhugg i hjärtat.

    Så otroligt fint att din mamma kom till dig den kvällen, jag tror väldigt mycket på sådant och har själv upplevt något liknande!

    Många kramar till dig idag fina du!

    Kram Johanna

    SvaraRadera
  16. Så fint du skriver. Mina ögon tåras.
    Kram Maria

    SvaraRadera
  17. Men vilket rörande och fint inlägg, mina tårar rinner på mina kinder.
    Hjärtat, vilken sorg.....
    Vad fantastiskt att hon kom tillbaka till dig.
    Förstår att saknade måste vara enorm. Hela mitt hjärta värker bara vid tanken på att förlora någon så nära.

    Många varma kramar till dig idag.
    <3

    SvaraRadera
  18. Vännen, det är med sorg i hjärtat jag läser dina rader. Har ju själv varit med om samma sak, en förälder som rycks bort alltför tidigt. Saknaden som alltid finns där, någon som fattas en, den känslan bär man alltid med sig. Mitt i all denna sorg fick ni ett fint avsked som du kan bära med dig o minnas när saknaden blir för stor. En stor kram till dig. Tina

    SvaraRadera
  19. Åh, så starka ord. Det är så oerhört svårt att förlora någon som är så nära. Det fina är att de alltid finns kvar, såren gör lite mindre ont men de försvinner aldrig...Som någon klok sa; jag har upplevt dig, jag kan aldrig förlora dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kikar bara in för att säga TACK för alla era fina och omfamnande ord! De har verkligen värmt och jag har läst dem om och om igen.
      Ni är alla så fina och omtänksamma.
      Gruppkram till er!

      Radera

Hej! Vad glad jag blir att just DU tittar in hos mig!
Lämna gärna en kommentar, jag läser alla och försöker att svara i den mån jag har tid.
(Har du svårt att lämna en kommentar kan det bero på att jag har lagt in ett filter, då jag får mycket utländska reklam-utskick).